Jag har haft en supertrevlig underbar dag :)
Fick massa presenter och frukost på sängen.. sen bar det ut i det kristallklara vädret till kroksbäcksbackarna och där blev det pulka och fotografering :) Sen hem och förbereda middag, det blev trerätters med dubbla efterrätter :P
Tas jag alltid förgiven? Är det så självklart att räkna med mig att det inte ens är lönt att nämna mig? Jaja, jag vet min plats, i skuggan undanskymd.... som en stjärna på himlen, finns alltid där men syns bara när det är som mörkast...
onsdag 18 februari 2009
tisdag 17 februari 2009
17-02-2009
Haha :) Joyj blev först med att gratta... "Det är nu livet med rullator, rynkor och fika varje dag börjar. Livet som pensionär :D Kram :) "
måndag 16 februari 2009
15-02-2009 Kylig promenad längs Ribban
Det blev en promenad med pappa idag längs Ribban. Alla bilderna är oredigerade utom den översta. Det var vackert och vinterlandskap vid havet.
Alla platserna på parkeringen är handikapplatser, såg lite skojigt ut.
Alla platserna på parkeringen är handikapplatser, såg lite skojigt ut.
söndag 15 februari 2009
13-02-2009
skrev detta natten till igår, alltså natten till den 13-02-2009
Jag är en tröstenalle, en ängel som hjälper mina vänner att flyga när deras vingar är trasiga.
Micke vill verkligen ringa dig, be dig trösta mig, få stå i din famn och känna hur värmen sprider sig. Men du har inte tid, ny tjej på g istället.. Jag är en slit-med-hälsan-och-släng-sen vara...
Är jag verkligen så kass på att ställa krav? Vågade inte ens be dig säga att du uppskattar mig ikväll... Vad är det för stil? Sviker jag inte mig själv hela tiden? "I could die for a taste of what Angel had, someone to live for, unafraid to say; I love you. Oh your words are nice Mimi, but life is not a three way street, you´ll never share real love, untill you love yourself, I should know." Älskar jag mig själv eller söker jag bara bekräftelse? Har jag inte alltid önskat att det var mig du älskade och förklarade din kärlek till? Trots att jag vet att jag inte har ett framtida liv med dig. Borde inte det räcka med killen som i ca 4 år sagt på MSN att han älskar mig och att det bara kommer vara jag för alltid? Det räknas inte för att det känns patetiskt och att han inte träffat mig...
Varför är jag i så desperat behov av en pojkvän för att få veta att jag duger? KUnde inte min uppväxt ha lärt mig det? eller mina vänner bekräftat det? Varför är jag bara en ängel som hjälper mina vänner? Jag är den som torkar tårar, blåser på skrubbade knän, tvättar och sätter plåster på, kramar i miljontals, sitter och tröstar min vän till personen somnat i en drömlös sömn, vaken och stöttar när mardrömmen slår till igen. Och kan jag inte hjälpa själv så hämtar jag hjälp. När min vän, fullfjädrad och frisk, lämnar boet och tar en ny flygtur så går jag lugnt ner på marken och väntar på en ny krasch... Förväntar jag mig att mina vänner jämt ska krascha? eller är det bara dom som förväntar sig att jag finns där när de kraschar? Vad händer när de inte längre kraschar? står jag ensam kvar på marken då?
ensam är ju det jag är mest rädd för... ensamhet.... Men änglar ritas ju sällan två och två, så kanske ska en ängel vara ensam?
Jag är en tröstenalle, en ängel som hjälper mina vänner att flyga när deras vingar är trasiga.
Micke vill verkligen ringa dig, be dig trösta mig, få stå i din famn och känna hur värmen sprider sig. Men du har inte tid, ny tjej på g istället.. Jag är en slit-med-hälsan-och-släng-sen vara...
Är jag verkligen så kass på att ställa krav? Vågade inte ens be dig säga att du uppskattar mig ikväll... Vad är det för stil? Sviker jag inte mig själv hela tiden? "I could die for a taste of what Angel had, someone to live for, unafraid to say; I love you. Oh your words are nice Mimi, but life is not a three way street, you´ll never share real love, untill you love yourself, I should know." Älskar jag mig själv eller söker jag bara bekräftelse? Har jag inte alltid önskat att det var mig du älskade och förklarade din kärlek till? Trots att jag vet att jag inte har ett framtida liv med dig. Borde inte det räcka med killen som i ca 4 år sagt på MSN att han älskar mig och att det bara kommer vara jag för alltid? Det räknas inte för att det känns patetiskt och att han inte träffat mig...
Varför är jag i så desperat behov av en pojkvän för att få veta att jag duger? KUnde inte min uppväxt ha lärt mig det? eller mina vänner bekräftat det? Varför är jag bara en ängel som hjälper mina vänner? Jag är den som torkar tårar, blåser på skrubbade knän, tvättar och sätter plåster på, kramar i miljontals, sitter och tröstar min vän till personen somnat i en drömlös sömn, vaken och stöttar när mardrömmen slår till igen. Och kan jag inte hjälpa själv så hämtar jag hjälp. När min vän, fullfjädrad och frisk, lämnar boet och tar en ny flygtur så går jag lugnt ner på marken och väntar på en ny krasch... Förväntar jag mig att mina vänner jämt ska krascha? eller är det bara dom som förväntar sig att jag finns där när de kraschar? Vad händer när de inte längre kraschar? står jag ensam kvar på marken då?
ensam är ju det jag är mest rädd för... ensamhet.... Men änglar ritas ju sällan två och två, så kanske ska en ängel vara ensam?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)