Vet ni vad som är problemet när man bor ihop men någon, sin familj eller så. Man förväntar sig något, man hoppas att de ska vara där för en. Här är det inte så. Jag hoppas och jag förväntar men jämt så känner jag mig sviken, för det är alltid annat som går före. Jag är en såndär enkel människa som uppskattar samvaro med folk som står mig nära. Min familj tillexempel, jag uppskattar om vi några gånger i veckan äter middag ihop, pratar om hur dagen har varit och uppmuntrar varandra. Så gör vi tydligen inte saker i min värld. När jag vet att pappa slutar tidigt så har jag gärna tänkt ut någon maträtt och planerat hur dags jag ska sätta igång med den för att det ska bli lagom.

Detta är otroligt svårt då min pappa jobbar över ibland och får sluta tidigt ibland. Men det brukar inte vara så farligt, antingen får han hjälpa till lite medan vi väntar på att maten ska bli färdig eller så får jag försöka i möjligaste mån hålla den varm. Det gör mig inget heller eftersom jag vet att hans jobb är så.

Men jag är en planeringsmänniska, jag tycker om att veta saker i förväg. När han sagt att han slutar vid 6-7, så är jag berädd att fixa mat. Men när han kvart i sex ringer och säger, jag åker till kallbadhuset i stället och jag då säger "-men jag har tänkt ut mat" så svarar han bara jag har redan ätit. Jaha, här sitter jag med två portioner mat och känner mig inte det minsta hungrig. Kunde han bara inte sagt det på morgonen? Jag slutar tidigt idag, så jag åker ner till kallis efter jobb. Då kunde jag fixat mat och käkat själv. Det handlar egentligen inte alls om maten utan förhoppningen och att gång på gång bli sviken.

Sen är det ju så att allt inte är på topp i livet alltid. Man klagar för dom som står en närmst, eller för dom som är villiga att lyssna. Jag försöker att inte klaga på någon, (förutom den här bloggen för det är här alla mina tråkiga tankar hamnar). Jag försöker alltid ställa upp för folk och finnas där när de behöver. Den enda kommunikation nästan som jag har haft med min familj den senaste veckan har varit deras klagomål, eller jag-är-så-väldigt-stressad-vet-inte-vad-jag-ska-ta-mig-till. Trist att jag faktiskt i alla år uppskattat det, för då pratar vi iallafall med varandra, om än dock inte i så vänlig ton alltid. Jag har märkt att jag bara klagar på min familj när det har med dom att göra. Är det kanske för att de inte står mig ett dugg nära längre? Jag öppnar hellre mitt hjärta för Camillas mamma. Jag talar bara om när jag är hemma eller när jag inte är hemma numera.

Jag längtar till när jag kan flytta hemifrån, slipper hoppas att någon annan ska göra någon för mig utan göra saker själv. Kanske ska man bli ermit? I mina öron låter det lockande.